”Det finns något kvar i varje människa” – om den hotade konstverksamheten på Sahlgrenskas psykiatri

Rusning till konsthallen – Lillhagenskonst väckte stort intresse hos Göteborgarna.” Så lyder en rubrik i Göteborgsposten i 27 december 1968. Evenemanget som denna annandag jul har lockat stadens invånare att släpa sig från julfirandet i hemmet till konstutställningen på Götaplatsen är trehundra verk i olja och akvarell, men även kollage och skulpturer. Alltsammans skapat av patienter på Lillhagens mentalsjukhus. Samtliga konstnärer som deltar i utställningen är aktiva i den kursverksamheten som drivs på sjukhuset mellan åren 1963 och 1986. Konstkurserna är de kurser som får mest uppmärksamhet, de blir berömda långt utanför Lillhagens slutna område.

Hela studieverksamheten på Lillhagen leds av den karismatiska och egensinniga Eva White, som vid den här tiden bor i Billdal och är gift med arkitekten Sidney White. Varje dag kör Eva White sin cabriolet genom snömodden från villan i Billdal till Lillhagens enorma mentalsjukhus på Hisingen. Sidney formger den stora vita byggnaden som på 1960-talet uppförs centralt på sjukhusområdet. Idag är den riven. Och Eva White är nittiosex år och bor i en våning på Kungshöjd med utsikt över hamninloppet. Hela bostaden är fylld med utställningsaffischer, skulpturer och målningar som minner om tiden på Lillhagen. Eva White fick under sina år som verksam åka på konferenser och ta emot studiebesök från när och fjärran för att berätta om konstateljén på Lillhagen som drog igång tillsammans med konstnären Bængt Dimming.

En av målningarna i kulververterna under Lillhagens gamla mentalsjukhus. Konstnären är en tidigare patient.

Det överväldigande intresset för Lillhagenmålarnas konst i samband med utställningen under jul- och nyårshelgen fem år senare tar alla med storm och tretusenfemhunda besökare knatar upp till Konstmuseet i mellandagarna 1968. De allra flesta målningar säljs på studs och all konst säljer slut under de sex dagar som utställningen håller öppet. ”Meningen har varit att ge patienterna tillfälle att komma till en icke sjukhusmässig miljö och att få komma i kontakt med bildkonst och kulturell verksamhet” skriver Eva White i utställningsbroschyren.

På Lillhagen finns under de här åren en uppsjö av olika kurser som patienterna kan delta i, det rörde sig om allt ifrån matlagning och sömnad – till gitarrspel och teater. Konstateljén är öppen alla dagar i veckan och vid tiden för utställningen Konsthallen jobbar inte mindre än fyra konstnärer i ateljén. Här finns förutom Bængt Dimming, Denice Zetterquist, Gudrun Eduards och Bengt Hinnersson. Idag har debatten om målningarna i kulvertarna under sjukhuset blossat upp och fått fart i samband med att hela Lillhagen ska förvandlas till bostadsområde, radhus och villor ska byggas och bostadsrätter har redan tagit plats i den gamla röda tegelbyggnaden som tidigare utgjorde vårdavdelningar. 

Lillhagens gamla mentalsjukhus rymmer idag annan verksamhet. Området genomgår stor förvandling och många bostäder ska byggas.

Femtio år efter Lillhagenmålarnas utställning på Konsthallen befinner sig konstnären Stefan Karlsson i ett rum i källaren under Sahlgrenskas slutenpsykiatri. Utrymmet där han håller till ligger kloss an till de långa kulvertarna under sjukhuset. Här finns färger, dukar, staffli och en radio står på i bakgrunden. Stefan Karlsson har alltid varit en drivande kraft i Göteborgs konstliv under många år. Förutom sin egen konst har han varit en av personerna bakom konstnärskollektivet Sub Bau och han har startat Stefan Karlssons museum för dålig konst i källaren till den flerfamiljsfastigheten på Johanneberg där han bor. Han har även gjort en undersökning om Göteborgs konstliv som resulterade i rapporten Varför finns det inga gallerier i Göteborg?

Konstnären Stefan Karlsson i konstateljén på Sahlgrenska.

Vid sidan av sitt konstnärskap har Stefan Karlsson jobbat länge inom psykiatrin. När när Lillhagens mentalsjukhus fortfarande är i bruk fanns åker han från Olskrokstorget på morgnarna och står och svajar på den knökfulla bussen tillsammans med alla andra som också ska till jobbet på Lillhagen. På den tiden vårdas upp mot 1500 patienter och mentalsjukhuset slukar personal i klass med de andra stora industrierna på Hisingen.  Det moderna storköket som invigs 1973 levererar dagligen fyratusen måltider.

Inspirerad av konstateljén på Lillhagen tar Stefan Karlsson i sitt arbete som vårdare på Sahlgrenskas psykiatri många år senare initiativet till den konstateljé som finns där idag. Något som kan sjösättas med hjälp av medel som skjuts till efter beslut av kulturnämnden i Västra Götaland. Till konstateljén får patienterna komma ett par dagar i veckan för att måla, uttrycka sig konstnärligt och vara en del av något annat än det vanligtvis ofta ganska stillastående, livet uppe på vårdavdelningen. Psykiatriska kliniken på Sahlgrenska har funnits sedan 1939. Idag har Psykiatri affektiva fyra avdelningar på Medicinareberget, likaså på Östra sjukhuset och även där finns numera en konstateljé som drivs av konstnären och sjuksköterskan Inez Edström-Thoresson.

För den som är inlagd inom slutenpsykiatrin är dagarna långa, oftast endast uppbrutna av fåtal läkarsamtal. Vissa kanske får besök. Andra inte. För dem som får elbahandling väntar samlad promenad till  Fabriken, som Linda Boström Knausgård i sin roman Oktoberbarn, kallar behandlingsplatsen där patienter sövs och får i ström i hjärnan för i hopp om att råda bot på depressionen. ”De gjorde tjugo ingrepp om dagen. Dessa löpandeband-tillställningar var kronan på verket i denna business utan insyn”, skriver Linda Boström Knausgård i sin gestaltning av livet på den psykiatriska klinik där hon får vård i olika långa perioder under fem års tid. På vissa hjälper elbehandlingen, på andra inte. Linda Boström Knausgård tillhör den senare skaran. I övrigt är livet på avdelningen svart som natten i Linda Boström Knausgård berättelse. Här finns ingen konstateljé, inga kurser i matlagning eller annan studieverksamhet.

Stefan Karlsson ville bryta på tristessen och hopplösheten i slutenpsykiatrin och tog därför initiativet till konstateljén på Sahlgrenska. Precis som på Lillhagen var tanken att patienter skulle få komma hit, träffa en konstnär och få möjlighet till både utveckling och uttryck. Ateljén är ingen ”skaparverkstad”, den är en plats där det pågår seriös konstverksamhet och där patienterna får tillgång till material och vägledning. Bland Lillhagenmålarna fanns flera som gick vidare till andra konstnärliga studier. Det rörde sig om alltifrån andra konstkurser till högskoleförberedande konstskolor och rent av Valands konsthögskola. Även Sahlgrenskas konstateljé har fått avknoppningar. I oktober ställde konstnären William Granhage ut på Galleri Thomassen i centrala Göteborg. Stefan Karlsson vittnar om hur flera av patienterna som har börjat måla i källarateljén på Sahlgrenska har fortsatt på andra håll.

Konstateljén och dess effekter på psykiatripatienters mentala hälsa är positiva, menar Stefan Karlsson och konstaterar att det kan vara ett sätt att begränsa antalet återinläggningar, som annars är ganska många till antalet. Något som även patienten Eve vittnar om i en intervjua jag gjorde med henne i ett reportage som sändes i P1 Kultur .

Även Västra Götalandsregionens kulturnämnd tycks ha ansett att konstateljén på Sahlgrenska är av ett stort värde och beslutade så sent som förra året att tilldela verksamheten 400 000 kronor och därmed gavs möjligheten att utöka och författarna Malin Lindroth, Ola Nilsson, Louise Halvardsson och Lina Ekdahl fick i uppdrag att jobba med skrivande tillsammans med patienterna. Den årliga kostnaden för respektive konstateljé är 300 000 kronor var per år. Som GP har rapporterat om är nu konstverksamheten på Sahlgrenska och Östra nu hotad. Det ekonomiska läget kärvt, så när regionen nu drar åt svångremmen runt Sahlgrenskas ekonomi planeras nu en nedläggning av konstverksamheten på både Sahlgrenska och Östra sjukhuset. I slutet av november väntas beslut av ledningsgruppen.

”Vi har fått ett betydande sparbeting som gäller hela sjukhuset. Jag beklagar att den ekonomiska situationen är sådan att vi måste prioritera kärnverksamheten, säger Johannes Nordholm till GP. Johannes Nordholm är verksamhetssamordnare för Psykiatri affektiva, men även en av dem som aktiva i arbetet med att få en konstateljé till Östra sjukhusets psykiatri. Nu blåser snålare vindar.

Johannes Nordholm, som även har studier i konstvetenskap med sig i bagaget, guidar här en visning av patientkonsten i Lillhagens kulvertar.

Vad kostar alla återinläggningar på Psykiatri affektiva Sahlgrenska jämfört med kostnaden för att driva konstateljéerna under ett år?” frågar sig Stefan Karlsson retoriskt i ett inlägg på Facebook.

Svårt att veta. Att mäta vårdkvalitet är alltid en utmaning, att räkna på ekonomin är betydligt lättare. Frågan är hur vi definierar kärnverksamheten. Att trösta, bota, lindra är vårdens ansvar. Ändå ses den konstnärliga verksamheten som ett sidoprojekt? Skulle man resonera likadant om det rörde rehabträning av strokepatienter? Eller bypassoperationer? Det förstnämnda ger patienterna en chans att hitta tillbaka till ett liv med rimlig livskvalitet. Det andra exemplet räddar liv. För den patient som genom konsten har hittat ett sätt att utrycka sig, fått en ventil för sitt skapande och vunnit något som kan ge mening åt vardagen trots ett långvarigt, inte sällan kroniskt, psykiskt lidande, kan uppleva att konsten räddar liv. Ni som har sett ett enda avsnitt av SVT-programmet Lerins lärlingar vet hur mycket konsten och ett sammanhang kan betyda för den som står utanför samhället. Hur kan det inte vara ett prioriterat område., kan man undra. Att ge mål och mening till livet. Vad kan vara viktigare?

I boken Den stökiga psykiatrin: minnen, samtal, tankar (2015) har P C Jersild sammanställt sina erfarenheter från sitt mångåriga arbete inom psykiatrin. Från första närkontakten när han besökte med avdelningen Stormen på Beckomberga som blomsterbud – till sina insikter som läkare och psykiater. Jersild kallar den svenska psykiatrin för den svenska sjukvårdens sorgebarn. Hur kan det komma sig att en så viktig del av sjukvården tillåts fortsätta vara så dysfunktionell och aldrig verkar komma på fötter? Frågar sig Jersild och konstaterar att svensk psykiatrisk forskning hamnat på efterkälken. Han resonerar kring hur all vård utgår ifrån vetenskap och att ingen medicinskt verksamhet är i längden bättre än sin forskning och konstaterar krasst att ifall forskningens kvalitet går förlorad mister disciplinen i legitimitet. Något som i sin tur innebär att statusen hos den psykiatriska vårdens sjunker, forskningsanslagen sinar, rekryteringen minskar och vården blir sämre. Skulle mer forskning kunna leda till en bättre psykiatri? Undrar Jersild. Men där statusen finns pengarna och vice versa.

Frågan om psykiatri, status och vårdkvalitet blir till en gordisk knut omöjlig att lösa upp i om man följer Jersilds resonemang.  För frågan är då hur vi ska mäta vårdkvalitet? Att mäta antalet på patienter som inte återvänder till slutenpsykiatri låter sig göras. Att slå fast att orsaken kommer sig att på konsten låter är betydligt svårare. Däremot finns forskning på betydelse av konst för patienter med psykisk ohälsa. Elisabeth Punzi, doktor i psykologi vid Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, forskar bland annat på just detta. Men hennes resultat bygger på djupintervjuer med patienter. Inte heller deras livserfarenheter, tankar och funderingar kan hällas in i tabeller, vägas och mätas. Åtminstone inte lika enkelt som en bevisen för en framgångsrik cancerbehandling.

Elisabeth Punzi vid visningen av väggmålningarna under Lillhagen.

En vindlande tanke skulle ju annars kunna vara att Västra Götalandsregionen skulle se ett värde i att ha en psykiatrisk vård som tar patienternas hälsa och välbefinnande på allvar. Men i New Public management-tider, där sjukhus och vård inte får kosta mer än det smakar och där alla resultat ska vara mätbara, väger en tanke om konstens betydelse för vårdkvalitén lätt.  

Det finns något kvar i varje människa. Så se till att hitta det då”, sa den överläkare som en gång satte Eva White på att dra igång kursverksamheten på Lillhagens sjukhus. Ambitionen borde vara lika levande idag som 1968.

Johannes Nordholm med publik på visningen av patientkonsten på Lillhagen.

HANNA JEDVIK

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *